Idag tog jag bilen för att åka 13 mil norrut till ett annat sjukhus i länet och dess magnetröntgen (MR). Jag bor visserligen bara 10 minuter (!) från samma läns universitetssjukhus, men kötiden skiljer sig åt en del mellan sjukhusen - därav den lilla utflykten.
Vad kan jag säga om själva MR-upplevelsen då?! Jag har blivit förvarnad av både min mor och min väninna om att det är en trång tunnel man åker in i och att det är ett fasligt oljud. Mamma har känning av cellskräck så henne fick de prata non-stop med.
Mmm, ombyte till sexiga sjukhuskläder. Inga örhängen, klocka, bygel-BH eller kläder med lycra i. Välja musik. Upp på britsen. Hård kudde under ben. Larmknapp i handen. Order att ligga stilla. Tättslutande hörlurar. Sen, skjuts in i ugnen. Nej, förlåt. Skjuts in i tunneln. Ja, det var trångt. Innertaket var på ca 20 centimeters avstånd och man såg inte utanför tunneln. Jag blundade, lyssnade på musiken jag tidigare valt, och föreställde mig den underbara känslan att åka slalom i pudersnö. Det kändes riktigt ok.
När MR'n startade hördes ett högt och envist knackande ljud. Som en lastpråm som stånkar iväg. Eller som Crazy Frog som med indisk, nasal basstämma i snabb och rytmisk takt sjunger Ga-dong ga-dong ga-dong ga-dong ga-dong. Detta varar några minuter och jag tror mig känna värme och små vibrationer. Det kan dock lika gärna vara inbillning. Jag känner inget obehag. Ljudet ändrar karaktär några gånger, alltid med kort tystnad mellan, och britsen åker ibland längre in. Efter 20 minuter är det klart och jag skickas vidare för en vanlig ryggröntgen.
En erfarenhet rikare...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar