3 tandläkarbedövningar och 14 ml ryggmärgsvätska senare

Idag kände jag mig liten. Lumbalpunktion, eller ryggmärgsvätskeprov, stod på dagens agenda. Provet hade min väninna med MS berättat lite om och det lät som ett överkomligt ingrepp. Jag infann mig i väntrummet 15 minuter före utsatt tid och väntade på Dr Peter. Istället för Dr Peter dök en sjuksyrra upp och visade mig till ett rum en våning ovanför neurologmottagningen. I rummet fanns en ung kille som reste sig upp när jag kom. Jaha, en kandidat! Jodå, Erik var mycket riktig läkarkandidat och frågade om det var ok att han tog provet på mig.

Jag vet inte om det är åldersrelaterat eller att min kvot av läkarkandidatacceptans kraftigt har övertrasserats, men jag svarade snabbt nej med förklaringen att jag kände mig lite nervös (gjorde jag?) och ville att läkaren skulle utföra ingreppet. Visst måste ju läkarkandidater få praktiskt utöva det de teoretisk insikt i, men det är inte alltid jag känner mig komfortabel med att de ska träna på mig!

Efter detta blev det dags för blodprov varefter de ringde efter Dr Peter. Han gav en bakgrund till provet och beskrev kortfattat hur de skulle gå tillväga. Därefter var det dags att lägga mig på sidan på britsen i fosterställning, med knäna uppdragna mot magen och ryggen krummad som en katt som reser ragg. Detta var den lätta biten.

Först ut att känna sig fram till rätt ställe för nålen var kandidat Erik, tätt följt av kandidat Kristina som smugit in i rummet och bett om lov att få närvara. Dr Peter lokaliserade sen med händerna först mina höftkammar, precis som kandidaterna, och därefter en punkt mittemellan där han tyckte lumbalpunktionen skulle göras. Syster desinficerade och bedövade ytan varpå "tandläkarbedövning" gjordes. Därefter var det dags för ryggmärgsvätskeprovet. Den korta versionen var att mina ryggradskanaler (?) var för trånga så det fanns ingen fri passage in till ryggmärgsvätskan.

Alltså upprepades proceduren lite längre upp. Behagligt var det inte, det gjorde bitvis riktigt, riktigt ont. Antagligen var det när nålen stötte emot något brosk. Gissning. Ingen fri passage nu heller. Jag kände mig liten, ömklig och önskade att min älskling satt där och höll min hand. Detta från mig som annars har en hög smärttröskel. En liten tår letade sig fram och någon lade tyst sin hand på min axel. Det kändes bättre.

Tredje försöket gjordes längre ner, i höjd med L5. Bedövning; förvarning om nålstick 1 - kändes inte; förvarning om nålstick 2 - kändes inte; tunnaste nålen + slang för ryggmärgsvätskan - kändes inte. Nu var det bara att vänta på 14 droppande ml ryggmärgsvätska. Piece of kaka. :) Så där ska det gå till. Nu inväntas två provresultat och sen drar behandling igång om några veckor.

Gissa om jag är öm i ryggslutet nu efter morgonens ingrepp!! 25 cm lätt krossaf ryggrad. Puh! Men två alvedon och en pronaxen senare tror jag nog att jag kan sova också. Nej, inget gym imorgon. ;)

Bilden nedan visar en omplåstrad rygg. Några timmar senare togs plåstret bort och kvar syntes tre nålstick. Gissar bedövningsnål.

Nu ska liten, ömklig Mian sussa. Natt, natt!