Idag är det 3 veckor sedan jag låg på operationsbordet. Den största utmaningen under den här tiden har varit att hålla mig i stillhet, med foten i högläge. Varför utmaning? Jo, stillhet är inte min grej i vardagen, även om jag är jätteduktig på att hitta stunder av stillhet när jag så behöver det. Mindfulness, medveten närvaro, återhämtning - men det är nåt annat än detta. Bra träning för mig att sänka min ambitionsnivå ibland.
Det är också en utmaning i och med att foten inte gör ont. Det borde den. Åtminstone om jag gått/hoppat omkring mer än vanligt eller om jag inte haft foten i högläge på ett längre tag. Jag hoppas att jag helt enkelt har bra läkkött (och -ben), och att min otålighet att komma upp på fötterna inte skett för snabbt så att skelettet läkt fel. Nä, då borde kroppen sagt stopp. Eller hur?! ;)
Och med det sagt bjuder jag på en klarblå himmel i -6 härliga februarigrader. Detta lockade fram isdubbarna på kryckorna, vinterkläder på mig och två korta promenader på kvarteret.
Bilden här nedan visar dock de bakomliggande anledningarna till promenaderna - en prommis till soprum för tömning av de två grå hinkarnas innehåll, samt en prommis till kvarterets miljöstation och återvinning av plast, kartong, metall mm. :)
Utöver dessa "stora" äventyr jobbar jag med lite rörlighetsträning varje dag sedan fem dagar tillbaka. Det handlar om att ha foten vinklad som när man står och sedan spreta allt man kan med tårna för att sedan knipa ihop med tårna allt som går. Ingen svår grej för den friska foten, men för min opererade fot hände i stort sett ingenting första gången och jag fick försiktigt bända den stela stortån uppåt och nedåt.
Även om det inte ser mycket ut för världen i böjning av vänster stortå, så är det på 5 dagar en avsevärd skillnad. Då spikrak.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar